Otur dit och otur hem

Nu är jag hemma igen, eller jag vill inte kalla det hemma, för Dubai är också "hemma" för mig. Mitt andra hem lixom. Hur som helst gick resan bra, vi sov på planet till Tyskland eftersom vi var jätte trötta för gårdagens natt blev kort. När vi kom till Frankfurt blev vi på något konstigt sätt UM och då var vi tvungna att gå och byta terminal med någon ung tjej som följde med oss "ensamma barn som flög". Kul, jag, Amanda 15 år, som rest runt i hela världen på standbye biljetter som id, har en pappa som är pilot och mamma som jobbar på SAS skulle nu sitta och vänta 4 timmar i ett barnrum med uppsikt av personal som såg till att jag inte försvann. Jag som känner till Frankfurts flygplats lika väl som mitt eget hus efter så många gånger vi har mellan landat där och nu var vi tvungna att sitta där med den typiska lilla gula-väskan på magen som två fån som aldrig rest förut. Till slut kom vi hem iallafall, skönt! Här är några konstiga saker som jag alltid känner när jag kommer tillbaka till Sverige och huset här hemma.

~Jag tycker jämt det känns som om jag har vuxit flera centimeter när jag kommer hem. Hoppas det stämmer den här gången, jag skulle ju inte ha något emot att bli lite närmare 1.80

~Man blir lika chockad av den kalla kylan som slår emot en varje gång man kliver av planet. Man är beredd på att det ska vara iskallt, men ändå får man den otroliga chocken och säger som vanligt "Fan, vad kallt det är!"

~När jag kommer in i vårat stora hus känns det som om det vore hur litet som helst. Alla rum har krympt medans man varit borta.

~Även fast man har solat och blivit brun känns det som alla andra som varit hemma i Sverige har minst samma brunhet i huden som en själv, är inte det väldigt irreterande?

Från dryga 30 grader värme & sol möttes vi av snö, kyla & regn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
alt="" />